4 mars ll
Kategori: Allmänt
trots vänner och familj känner jag mig ensam. allt måste jag göra själv. det är pressen jag har. alltid har jag klarat saker och ting själv och därför ska jag fortsätta med det. annars har sara misslyckats och vi vill inte se fler misslyckanden. så sara måste bita ihop och ge allt hon har. plus lite till. men vissa saker kommer jag inte ge mer för nu. det orkar jag inte med. att försöka klistra ihop något som är så trasigt går bara inte. det är väl bara till att vänja sig vid det med. det lär inte vara vi så länge till. folk verkar inte vilja så mycket längre. och nä då tänker jag inte heller ge något heller. det får bara mig att må dåligt. det är nog en av de största faktorerna till hur jag mår. att ni skulle lämna mig ensam va något av det sista jag trodde ni skulle göra. men nu har det hänt och jag ska bita ihop och gå vidare. riktigt besviken är jag. jag trodde det skulle vara vi ett bra tag till men tydligen så hade jag fel. jag får väl helt enkelt försöka gå vidare. ta vara på de vänner man har kvar som verkligen är där för en.
fasaden ska upp imorgon igen, får se hur länge jag orkar. vill egentligen bara vara hemma och bara va. ensam, men det är man ju van vid. gråta i mängder. försöka gråta bort smärtan but you can't cry the pain away, tyvärr. smärta är iof något man är van vid nu. slag efter slag, tillslut vänjer man sig helt enkelt.
vill bara ha någon som sitter med en och bara sitter där. bara finns där bredvid en och kramar om en och säger att allting någon gång kommer att bli bra. men denne finns inte. ensam igen. as usual
an maybe that's how my life is supposed to be?