jag är trött. riktigt trött faktiskt. jag är trött på mig själv, på andra, på skolan, på malmö, på mitt liv. jag orkar snart inte mer. jag försöker vara där för mina vänner och lyssna på dem men ibland tar det emot. jag har dock sagt att jag alltid finns här för den som vill prata och det gör jag men att höra samma saker hela tiden är ganska trögt. 

kan det inte bara hända något nu. något drastiskt. jag måste iväg. sthlm på lovet tror jag blir bra. tillräckligt långt bort och där finns människor som truly bryr sig. som vill mitt bästa hela tiden, som frågar minst tre gånger om jag verkligen mår bra. trots att jag ger samma svar varje gång "jaa det är bara bra", så oroar dem sig. de märker att något är fel men jag kan inte berätta. de ska inte behöva höra mina små problem när de själva har 10 gånger större.

"it's time for me to face up to this on my own"