Igår när jag var hemma hos morfar och skulle förbereda inför kvällens middag vi jag världens gråtattack. Jag gick in i min mormors rum där hennes saker står kvar. Mitt på sängen står alla hennes gosedjur som hon fick på äldre dar, att se det fick mig att bryta ihop. Varför låg inte hon där med dem? Jag har inte kunnat gå in i det rummet sedan det hände för jag vet att det skulle få mig att bli ledsen. En annan sak som gjorde mig så rörd var att innan morfar skulle gå gick han in i rummet precis som om mormor låg där och sa hejdå. Det fick det nästan att brista för mig. Jag kan inte tänka mig känsla av att förlora någon som man har varit tillsammans med och älskat under 60 år. Att ens själsfrände helt plötsligt försvinner från ens sida. Fyfan säger jag bara. Det är inte rättvist. Någon ska inte behöva bli lämnad ensam kvar. Jag hatar tanken på att min morfar är ensam. Om jag känner mig såhär hur i helsike känner inte han sig då?! Han är 87 år gammal, utan sin fru och inte många vänner kvar. Självklart har han sin familj men vi alla har jobb, skola, egna familjer och finns inte alltid tillgängliga, även om vi försöker.

Nej nu gör jag som jag brukar, slutar tänka på det och går vidare. En dag kommer det ifatt mig igen men det tar vi då.